Varje morgon brukar jag göra ett yogapass. Naken, i skogsbrynet. Ibland strilar regnet ner för min nakna kropp. Ibland steker solen mina skuldror. Jag känner mig ”ett med naturen” när jag gör det. Två gånger har en räv kommit fram och sagt hej. Det är helt underbart!!

Men imorse alltså ……. precis mitt i solhälsningen, när man börjar känna hur kroppen liksom ”vaknar” och alla muskler sträcker ut sig i hundställningen, så kom en geting och stack mig. Sh*t pommfritt vad ont det gjorde!!!!

Först bara skrek jag, sen skyndade jag mig in i stugan och hällde sån där lösning på en bomullstuss och baddade, baddade, baddade. Jag skriver det här med en hand – den andra bara baddar. Och … hehe … det är inte knät jag baddar om man säger ….. ”familjejuvelerna” typ.

*rodnar*

Först gjorde det ju bara ont – men sen blev jag förbannad… Om bara lite fler människor kunde fatta att det är VIKTIGT att återvinna sina metallembalage och sitt glas, skulle vi inte inte sitta här med en temperatur som bara stiger och stiger. Det är ju därför det är så mycket getingar…. dem gillar värme.

För varje gång jag baddar, blir jag mer och mer pepp på klimatsmartness och återvinning.   Är det nåt jag har lärt mig av det här året så är det att förvandla mina besvikelser till energi!!!!

Jag skypade min son Vidar med en gång och berättade vad jag tänkte: han fick se att för varje gång jag baddade det onda så växte min övertygelse om att vi kan vända den negativa klimatutvecklingen!!!!  Han undrade när jag skulle komma och bo med honom och mamma och lillebror igen, och jag kunde ju bara vara ärlig: Att det inte kan bli så, eftersom mamma har svikit pappa så att pappa har fått en väldigt stort sår i hjärtat – som gör nästan lika ont som det sår som pappa baddar as we speak.

Men mer detaljer än så ville jag inte ge honom. Dels för att det är väldigt viktigt att de vuxna tar vuxenansvar och inte lägger över känslor på barnen som de är för små att bära. Dels för att det ju var lite ”off topic”… Nu var det ju pappas getingstick vi skulle prata om !! Snurris-Vidar! *ler*

Jaja … jag baddar vidare – för en hållbar miljö!!

/Mattias

Jag känner glädje, för första gången sedan den hemska dagen. Lyssnar mycket på Uffe och Cornelis. Tvättar mig sällan. Handlar närproducerat.

Ibland tar jag mig en kvinna. Många vill ha män som är lite ”känsligare” här, och som kan berätta om hur det är att bo på Södermalm på riktigt. De vill veta om ”kändisar” och om ”skvaller”. Jag berätttar om kundalini-yoga, algbröd och saluhallen vid Nytorget. De fnissar och sedan älskar vi.

Jag såg en räv i min trädgård i går kväll. Vi tittade på varandra. Kände mig ”nära naturen”.

Jag har hyrt det här torpet i fyra veckor nu. Tycker jag kommit närmare mig själv. Jag pratar med min son Vidar via Skype några gånger i veckan. Vi låtsaskramas tills han slutar gråta – sociala medier, you got to love it!!

Med min fru (vi har inte formellt skiljt oss än) pratar jag inte alls. Hennes nya barn är en pojke. Hans pappa är min vän Jonatan.

Har nog kommit ur både sorgefasen och ilskefasen nu. Börjar närma mig accepterande. Vi kan bli en riktigt skön ”regnbågsfamilj”!!! (Jonatans mamma är från Vietnamn)

Men det är en bit kvar dit. Funderar på att tatuera mig. Kanske en örn, eller två penslar i kors. Eller kanske bara ”Södermalm 4-ever”.

Nu ska jag laga en omelett på grannens ägg och dricka ett glas billigt rött. Sedan ska jag dansa till Håkan Hellström när ingen ser på tills det blir mörkt.

Vi ses snart igen ……

/Mattias

Så här började det: min fru går ju på gravid yoga varje tisdag kväll. Hon älskar det, blir alltid så harmonisk & glad efteråt. Jätte skön skillnad mot hur hon har varit annars (säger bara hormoner……) Så för nåra veckor se’n tänkte jag och Vidarpojken överraska henne och ”möta upp”  utanför yoga stället på Krukmakargatan. Vi tänkte vi kunde gå och fika lite vid Mariatorget, älskar ju Rival med alla sköna foton på ”våra egna” Söder-profiler som ”tittar” på en från väggen, känns ju nästan som att man själv fikar med Ernst Brunner!!! (skulle inte säga nej om de ville sätta upp ett litet ”porträtt” på undertecknad….)

Men hon var inte där. Vi blev super förvånade, och ringde henne på mobilen. Inget svar, den var inte ens på. Så jag tänkte att det kanske var nåt fel och att hon var kvar inne på yoga stället. Vi gick in och frågade efter henne, men då visar det sig att hon inte ens var anmäld till kursen…. Jag visste inte vad jag skulle tro.

När hon kom hem sen, var hon precis lika glad som vanligt. Men när jag frågade henne var hon varit egentligen med min stränga ”projektledarröst” blev hon alldeles tyst. Sen sa hon att hon aldrig hade varit på gravid yoga utan bara ”gått runt litegrann”. För att få ensamtid, la hon till. Jag kände mig super sårad & kränkt. Har alltid tyckt att man ska vara ärliga mot varandra i ett förhållande….

Hon höll med och grät en skvätt och jag sa att det var nog bäst att hon grät lite till. För att släppa ut allt därinne och för att verkligen känna hur hon faktiskt svikit mig. Jag gjorde en surdegsmacka med Tome de savoie & fikonmarmelad medan hon grät, och allt började kännas lite bättre. Men sen föll bomben ner ….

Jag sa nå’t i stil med att ”nu när vi ska bli föräldrar igen så…” men då bara avbröt hon mig & sa: ”vi ska inte bli föräldrar igen”. Och när jag såg ut som ett livligt frågetecken sa hon: ”alltså jag ska bli det, men inte du”. Och sen var hon tyst och blev alldeles allvarlig och tittade på mig och sa: ”jag tror att bebisen i magen har en annan pappa än du”.

Alltså kan ni fatta!!!!!!!!!!!??? Jag var liksom helt chockad, och jag är chockad fortfarande. Sen dess har jag vart det deppigaste jag nånsin varit. Bara suttit & tittat ut genom fönstret. Jag så sjukt j***a arg på henne också.

Folk på jobbet verkar veta. Ryktet har gått. Jag föreslog en macciato för Jonathan efter jobbet, men han var stel och konstig och sa nå’t om att han hade innebandy ikväll. Louise bara skrattar när hon ser mig, är väl skadeglad och tycker att hennes viktproblem inte var så mycket om man jämför med det här. Men det är trots allt så att hon fortfarande inte är särskilt attraktiv, det är hon ju bara om man jämför med andra överviktiga, i deras egen värld, s a s.

Men jag ska inte försöka fly med hjälp av ilska, det är inte Louise fel att jag är knäckt.

Jag tar paus med bloggen nu. Återkommer när allt lugnat ner sig och blodproverna är tagna.

*långa bloggkramar*

/Mattias

*sväljer hårt*

Jag har gjort en öppen Spotify lista med ”glada” låtar…. ni får gärna fylla på med sånt ni tror passar mig. Jag gillar skön, lite majsig indiemusik. Typ Håkan, Säkert och Manu Chao. Sån musik som får det att bubbla i kroppen!!!

Här är listan: Glädjepepp!!

/Mattias

Som om jag inte har nog just nu och tvingas svälja gråten hela dagarna av privata skäl som jag inte orkar gå in på… Även om jag verkligen skulle behöva en stor dos av den kärlek som faktiskt också finns på nätet, men som ibland kommer i skymundan bakom alla haters… *longing to share*

Några av mina läsare uppmärksammade mig på att chefredaktören på Aftonbladet Åsa Linderberg ifrågasätter mig och tror att jag är ”nån annan”. Vet inte vad hon har för skäl att inte lita på mig, kanske för att jag är ”liberal”? Som tur är fattar nog de flesta att allt som kommer från henne tyvärr väldigt ofta är ”kommunistpropaganda”

/En Mattias som kämpar för att hålla ihop sig

Ja, vad säger man?? Kan det bli tydligare??? Fattar ni vad underbart det är att bo på Söder??

Alltså: wow.

/Mattias

Därför blir man extra ledsen när man ser sånt här (http://mullberga.se/biblioteket/2010/02/07/ironi/).

Detta är alltså bara ”fake”. Finns inte på riktigt. Den här så kallade ”personen” har varit inne och kommenterat på min blogg förut, och nu har han skrivit ett helt inlägg om mig – där han hävdar att JAG är på låtsas!!!! Hur oärlig & falsk får man bli?

Det är så man häpnar ….  att han (vem han nu är) bara orkar. Som jag skrivit förr: Jag finns – och det står jag för. Och han (eller hon) som skriver den där bibloteksbloggen är helt opålitlig. Det är såna som han/hon som gör att folk har svårt att lita på Internet …. väldigt trist.

Ja, ja… egentligen har inte såna där ”haters” nån betydelse i mitt liv. För mig är nätet en arena för att göra mig hörd, kommunicera, nåt ut, sätta avtryck… Jag älskar sociala medier, det vet ni, men mitt verkliga liv är så oändligt mycket viktigare. Glad att jag har en underbar fru att ”landa” hos när tonen där ute blivit för rå. Min fru är en jordad tjej med ”noll” intresse för medieintriger och digitala fajter… *tackar gud* ljuvligt att kunna återvända till henne efter en hård nätfajt….

See ya!!

/Mattias

Men idag när jag satte mig framför datorn snubblade jag över nåt som gjorde mig ledsen och lite arg. Jag brukar inte ha synpunkter på hur andra lever sina liv. Tycker alla ska få göra som de vill, bara de inte skadar andra (eller miljön…).

Men när jag ser sånt här blir jag bara ledsen.

Först, när Axel Schulman blev känd, styckte jag han var lite oseriös och elak. Men sen när han hade sitt sommarprogram, ändrade jag mig!! Han verkade vara en fin kille, som var kär i sin fru och som verkligen ville ”rå om” sin familj ….. Men nu vet jag inte vad jag ska tro.

För om man älskar sitt barn gör man helt enkelt inte så här. Jag tycker inte att barn ska få konfronteras med sprit förrän de är 18 och har åldern inne. Kanske är det klippt för den här ungen, jag vet inte…. men jag hoppas hon får ett bra liv till slut.

Synd att vissa inte verkar kunna hantera att vara ”kändis” och tar till sprit & droger. Här hemma hos ”Nilsénarna” dricks det ingenting just nu när min fru har en ”bulle i ugnen”. I vanliga fall dricker vi bara ett glas vin till ostbrickan när Vidarpojken gått och lagt sig. Visst händer det att jag går ut med ”grabbarna” och blir lite busig …. men det blir mer och mer sällan. Och när jag gör det, ser jag till att gå upp innan Vidarpojken och borstar tänderna, så han ska slippa behöva uppleva hur pappa ”luktar öl”.

Tror att Axel Schulmann är en ganska osäker kille innerst inne. Skulle egentligen vilja ge honom en kram och/eller en sjukt inspirerande föreläsning, typ som den Al Gore höll om miljön fast om sunda värderingar när man fått barn ….

*tänker på dig Axel*

/Mattias

Det här gör mig så glad, så glad, så glad. Det är positivt, ekologiskt (man slipper åka och leta), smart och GOTT!!! Det är bara en sak som gör mig ledsen: varför var det inte jag som kom på det????

*mungiporna ner*

Buuhuuu…..

Nu är det entrepenörspepp som gäller!! Jag & Jonathan kommer fila på vår idé med ekologiska cykelhjälmar i helgen … Yey!!!

/Mattias