Ni som läser min blogg (ni är så urfina allihopa!!!) har säkert märkt att något inte är ”som det ska”. Jag har inte skrivit nå’t på länge och jag har kanske låtit lite deppig i mina tweetar och på ”Facebook”. Kanske är dags att berätta vad som hänt…. även om det känns tungt att prata om det.
Så här började det: min fru går ju på gravid yoga varje tisdag kväll. Hon älskar det, blir alltid så harmonisk & glad efteråt. Jätte skön skillnad mot hur hon har varit annars (säger bara hormoner……) Så för nåra veckor se’n tänkte jag och Vidarpojken överraska henne och ”möta upp” utanför yoga stället på Krukmakargatan. Vi tänkte vi kunde gå och fika lite vid Mariatorget, älskar ju Rival med alla sköna foton på ”våra egna” Söder-profiler som ”tittar” på en från väggen, känns ju nästan som att man själv fikar med Ernst Brunner!!! (skulle inte säga nej om de ville sätta upp ett litet ”porträtt” på undertecknad….)
Men hon var inte där. Vi blev super förvånade, och ringde henne på mobilen. Inget svar, den var inte ens på. Så jag tänkte att det kanske var nåt fel och att hon var kvar inne på yoga stället. Vi gick in och frågade efter henne, men då visar det sig att hon inte ens var anmäld till kursen…. Jag visste inte vad jag skulle tro.
När hon kom hem sen, var hon precis lika glad som vanligt. Men när jag frågade henne var hon varit egentligen med min stränga ”projektledarröst” blev hon alldeles tyst. Sen sa hon att hon aldrig hade varit på gravid yoga utan bara ”gått runt litegrann”. För att få ensamtid, la hon till. Jag kände mig super sårad & kränkt. Har alltid tyckt att man ska vara ärliga mot varandra i ett förhållande….
Hon höll med och grät en skvätt och jag sa att det var nog bäst att hon grät lite till. För att släppa ut allt därinne och för att verkligen känna hur hon faktiskt svikit mig. Jag gjorde en surdegsmacka med Tome de savoie & fikonmarmelad medan hon grät, och allt började kännas lite bättre. Men sen föll bomben ner ….
Jag sa nå’t i stil med att ”nu när vi ska bli föräldrar igen så…” men då bara avbröt hon mig & sa: ”vi ska inte bli föräldrar igen”. Och när jag såg ut som ett livligt frågetecken sa hon: ”alltså jag ska bli det, men inte du”. Och sen var hon tyst och blev alldeles allvarlig och tittade på mig och sa: ”jag tror att bebisen i magen har en annan pappa än du”.
Alltså kan ni fatta!!!!!!!!!!!??? Jag var liksom helt chockad, och jag är chockad fortfarande. Sen dess har jag vart det deppigaste jag nånsin varit. Bara suttit & tittat ut genom fönstret. Jag så sjukt j***a arg på henne också.
Folk på jobbet verkar veta. Ryktet har gått. Jag föreslog en macciato för Jonathan efter jobbet, men han var stel och konstig och sa nå’t om att han hade innebandy ikväll. Louise bara skrattar när hon ser mig, är väl skadeglad och tycker att hennes viktproblem inte var så mycket om man jämför med det här. Men det är trots allt så att hon fortfarande inte är särskilt attraktiv, det är hon ju bara om man jämför med andra överviktiga, i deras egen värld, s a s.
Men jag ska inte försöka fly med hjälp av ilska, det är inte Louise fel att jag är knäckt.
Jag tar paus med bloggen nu. Återkommer när allt lugnat ner sig och blodproverna är tagna.
*långa bloggkramar*
/Mattias
Livet på Söder! 